sistersoldier

Ja, jag hänger fortarande i. Har inte skrivit på nästan hela min behandlingstid av den enkla anledningen

att det inte fanns någon kraft till det. Jag tar som vanligt gärna emot frågor och försöker svara. 

 

Jag har varit drygt 17 veckor på Capio Anorexi Center i Malmö. Fantastiskt ställe! Rekommenderar 

det med hela mitt hjärta. Verkligen. Underbara medpatienter.

Jag hade min sista utsluss-dag i fredags, och nu är det månag och jag sitter här alltså själv.

Behandlingen har gått bra, och jag ska slussas vidare till öppenvården. Jag ser framåt. Eller ja, gjorde.

Jag har en onödigt "bråk" igår, som resulterade i att jag matvägrade. Den matvägran har följt med tills idag

och jag har inte ätit något. Det har gått till den punkten att jag vågar inte. Ätstörningen stryker mitt hår och jag 

vågar inte trotsa. Den är den fluffig nallebjörn att krama om, och jag vågar inte stå emot när den fäller ut

klor och ögonen lyser röda. Jag vågar inte. Och jag vill inte förstöra. 

Det här är livsfarligt. Jag blir så arg på mig själv. Jag vet att jag måste äta, jag vill inte förstöra behandlingen så här tidigt när det har gått så bra. Men samtidigt så har jag fått tillbaka tryggheten hos ätstörningen jag inte känt av på ett halvår. Jag har passerat hungerstadiet. Jag är hemma. Jag är nöjd. 

Fastän jag vet att det är ätstörningen som talar.

 

Helvete att det ska vara så svårt.

Jag hoppas att nästa inlägg är annorlunda. Jag brukar vara duktigare än såhär.