sistersoldier

ja, alltså. jag och läkaren drar fan inte jämnt. jag skulle få tabletter mot ångest och för att sova - harmlösa Theralen kom jag överens om med en behandlare. men när vi går in till läkaren vill hon sätta mig på antidepressiva? det är väl för sjuttsingen en HELT annan sak? jag har sagt att jag inte vill ta antidepp igen, jag har ingen bra erfarenhet av det och dessutom är jag inte deprimerad.

"vad är du rädd för? biverkingarna?"
"ja, bland annat."

"ja, men då får du väl fortsätta att ha det som du har det då!" 

eh. jaha. okej. 

fick min vilja igenom till slut, men blev faktiskt riktigt ledsen på henne. hoppas att det går bättre i framtiden, vet att andra tjejer är nöjda med henne men vet också de som tycker som mig, att hon är lite av en kärring. man får väl helt enkelt bilda sig en egen uppfattning haha! 

 

idag slutade en av mina favvosar på behandlingen. kommer bli tomt utan den glädjespridaren! ta hand om dig och lycka till, du klarar så mycket mer än du tror. the best is yet to come. 

 

Tänkte berätta lite kort om en dröm jag hade när jag somnade på behandlingen i förrgår. 

Det var jättekonstigt. Jag var drömde att jag låg precis där jag låg, och att alla satt där dom satt i verkligheten osv. Sedan drömde jag att vi satte upp en tavla där det stod alls vikt. Vad bra, tänkte jag. Sedan satte vi även upp en tavla där det stod exakta kalorier i alla måltider i äter där. Ännu bättre, tänkte jag. Sedan hade det luktat konstigt i lokalen hela dagen, så drömde att den här lukten satt kvar och att vår läkare kom ner till dagrummet och gick runt och luktade på alla, en efter en. Och alla blev arga: "vad fan luktar du på mig för? jag luktar inte illa!" Sen stack en behandlare in huvudet i dagrummet och sa "nu är det lunch" och jag sätter mig upp och undrar vart läkaren tog vägen. Och tavlorna? Dom hängde ju där nyss. Var rätt förvirrad ett tag om jag får säga det själv. Lustigt sånt där.

 

Hej igen alla. 

Det var någon vecka sedan jag skrev nu, av den enkla anledningen att jag inte har haft kraft. 
Förra veckan blev förjävlig med två återfall och en hel helg som spenderades i sängen, tror jag lyfte på ändan max 3 gånger. Men har tagit nya tag denna veckan och det är bara att kämpa vidare. 

 

Fick reslutatet av en screening vi gör på behandlingen, den kändes ju inte lite deprimerande. 
Den visade vart normalbefolkningen ligger i olika kategorier så som självkärlek, självhat, spontanitet, ta hand om sig själv, osv osv. Den visade även var en "genomsnittlig" patient med bulimi ligger på den skalan. 

Jag kan säga såhär, att så många gånger man har tänkt att "ska jag verkligen vara här, jag tar upp någon annans plats, jag är inte tillräckligt sjuk" så fick jag en annan bild nu. Min behandlare sa att det var väldigt bra underlag för henne, eftersom jag oftast är väldigt glad och frammåt så är det inte så lätt att se det jag bär inom mig. Men hade högsta värdet på nästan allt åt det negativa hållet, så hon sa att jag definitivt skulle befinna mig på behandlingen och inte tvivla på det. Och konstigt nog kändes det skönt.

 

Jaha. Helg. Själv i lägenheten. 

Det går sådär. Jag hade 3 mål för helgen

1. Äta regelbundet

2. Inte kolla på ex bilder

3. Inte spy

 

Hittills:

1. Har inte ätit regelbundet

2. Har kollat på ex bilder

3. Har inte spytt.

 

Så, 1 av 3 poäng till mig. 
Hoppas på en bättre idag imorgon.

 

Idag har tiden sprungit iväg. Jag tvättade imorse men det ligger fortfarande i påsar. Jag hittade en praktik jag ska söka i USA så satte mig och skulle göra om min hemsida så att jag kan referera till den i ansökan, och när jag trodde att klockan var 3 så var den 21, haha. Min släng av omvänd ADHD kommer sällan fram, men när den kommer, då jävlar. Så har suttit på min obäddade säng hela dagen och har jätteont i ryggen nu och måste bädda och grejer, känner mig allmänt skitlat. Jag har iallafall lyckats distrahera mig majoriteten av dagen, så de där bilderna jag kollade på var faktiskt bara 1 bild och det var typ 5 sekunder och inte lyssnat på hans musik eller något så, vafan, babysteps!

 

 

Har haft en lite konstig vecka, så har haft svårt att veta vad jag ska skriva så blev mest ingenting alls. 

Jag hade en helt underbar helg förra helgen. På lördagen var vi ute och vandrade i en nationalpark, och på fredagskvällen var vi ute och firade min vän P, och råkade hippsomhapp hänga med bandet som spelade den kvällen som var på europa (och USA)-turné. De var från Venice Beach och vi hade efterfest och grejer. Följde en av killarna till hotellet (läs en av hans briljanta anteckningar ovan) och pratade politik, musik, universum, älskare, drömmar, los angeles, och bara allt sånt där som man älskar att kunna prata med någon om. Blev så sjukt taggad på LA igen så imorgon ska jag sätta mig ner på allvar och sortera upp mina skolval osv. Efter den resan jag gjorde i somras, så är det lätt att känna att hela L.A är ytliga människor som bara vill sprida pengar omkring sig för att få ligg, och man tröttnar något otroligt efter ett tag. Men här satt jag, en sista ljummen septembernatt, på en kudde på golvet, tända ljus, Dylan i högtalarna, hatt på huvudet och  pratade med folk som verkligen var my cup of tea: journalist, musiker, arbetar för mänskliga rättigheter, vill starta veganrestauranger, insatt i politik, down to earth OSVOSVOSV, och bara kände "YES, det finns ju faktiskt den delen av mitt LA också. Älskade Venice Beach.". Jag hade nästan glömt. Så är taggad_brud_89 nu.

 

Så det var en underbar helg. Enda jobbiga var att killen i fråga som jag pratade med, såg ut som någon jag en gång brytt mig otroligt mycket om. Alltså jag skämtar inte, look-a-likes. Min vän som var med, såg när han kom fram och bara direkt "uh uh, this means trouble haha". Jag ba: "ser du vad jag ser?" Ja, det gjorde hon. Och hon har inte ens träffat den han likande, då är man fan lik om man känner igen bara från bild! Många gamla spöken som väckts till liv, och därför fick jag en lite okonventionell uppgift av min behandlare inför helgen: att inte gå in och titta på gamla bilder eller lyssna på den musiken som hör till vår relation. Kan låta enkelt, men det är en utmaning. Jag vill leva i min uppdiktade värld, det är lättare att hantera än hur verkligheten har blivit. Och det hänger ihop med ätstörningen, det var efter honom att raserades igen....

 

Annars är jag ensam hela helgen. Farligt farligt. Höll precis på att få ett sammanbrott nu när jag satt här, ensam, i sägen, en fredagskväll, och drömmer och ett liv jag vill leva men känns som jag inte gör ett skit för att uppnå det. Men egentligen, jag gör ju allt. Jag gör ju allt jag kan, just nu. En sak i taget. Minneslapp till mig själv. 

 

Här får ni något som gör mig glad! En video på mina nyfunna amerikanska vänner! Gissa vem jag hängde med? Hint: han som verkar vara den som har kul, eller en uppmärksamhetsstörning. ;)

Igår hade jag en sjukt jobbig dag. Vi skulle äta köpesallad till lunch och jag har då aldrig varit med om att någon äter upp en hel sådan. Seriöst. Och ofta uppgör de nästan hela dagsbehovet för en stillasittande kvinna, så ja - jag hade väldigt svårt att få i mig det där och försöka inse att detärokej. Fick kämpa emot illamåendet och ångesten, men jag satte i mig allt förutom oliverna och en del fetaost. Så blev första måltiden jag inte ätit upp, men tycker ändå att jag gjorde bra. Det var så mycket mat. Idag gick bättre, det var hamburgare så fick vegetariskt alternativ med halloumi och grillad paprika i, och det kändes som en mer normla portion. 

 

Pratade med min behandlare idag också och först sa hon att jag kanske inte skulle få dansa, men nu fick jag grönt ljus! Ska bli så kul att komma igång igen, framför allt eftersom pole aldrig har varit kompensatoriskt för mig, utan endast roligt och uppbyggande - både kroppsligt och psykiskt. Du står där i sport-BH och trosor och måste titta på dig själv flera timmar i veckan, och för varje gång känns det lite bättre, och för varje gång tycker du att din kropp är lite mer fantastisk för det den klarar av att göra på den där stången. Jag hoppas bara att det inte blir för svårt, för det var så länge sen jag dansade och jag nybörjare var full på vardagarna så fick anmäla mig till lätt/mellan. Har så sjukt svaga armar just nu, klarar knappt av 5 armhävningar, hur ska jag då klara en invert? Hoppas att mitt självförtroende inte sjunker i botten... 

 

Min vän är i Vegas nu och jag är såååå avundsjuk. Några amerikanska vänner ska dit imorgon med, men de är ju i Vegas varje helg haha. Men jag och L har städat lägenheten, och imorgon ska vi med några av hans vänner till en nationalpark och vandra, ska bli jättetrevligt - hoppas det inte regnar bara.

Åh, idag är jag jobbig. Det var citronkladdkaka till Mellis och jag får verkligen ryck på sånt. 

Jag förstår att jag fortfarande är fast i gamla tankar, men alltså, jag kan liksom inte förstå varför

vi ska sitta och äta gluten och socker när det faktiskt inte är bra för oss som människor. Skulle mycket hellre

äta typ keso och avokado eller något som säkert blir minst eller mer kalorier för att det är näring, inte bara en massa skit. Okej, okej, jag är inte dum. Jag förstår att det är för att träna oss på att äta sånt, för i den "normala" världen så äter faktiskt folk godsaker och det kommer jag väl göra någon gång ibland när jag är frisk också. Men det känns bara lite oplanerat som "Mellis", hade varit bättre att vi äter sånt när vi faktiskt ska gå och ta en fika allihopa för att träna på det, för nu fick man ju bara huvudvärk och blodsockerfall ändå. 

Jaja. Be patient with me. 

 

 

 

Hej igen. 

Det har hänt en del sen sist. 

Allt gick ju åt helvete igen i våras. Min hest inför min resa gjorde att jag tappade kontrollen. Jag hetsåt och spydde upp 13 000 kronor på en dryg månad. Gick upp i vikt. Satt och grät för att jag inte ville åka på resan jag sett fram emot i över ett år. Hade 300kr på kontot som skulle räcka i 5 veckor på andra sidan atlanten. Jag fick låna pengar av mina föräldrar, men var i samband med det tvungen att erkänna vart mina sparpengar hade gått till. Och jag kunde inte ha på mig några av mina sommarkläder, utan var tvungen att köpa nya kläder till resan. 

 

Väl på resan försökte jag koppla bort allt, försökte intala mig själv att jag bara skulle ha kul med mina vänner och resen av världen kunde dra åt helvete. Befann mig på klubbar och poolfester bredvid modeller och ville sjunka genom jorden. Aldrig har uttrycket fake it 'til you make it haft större innebörd för mig. Det var det enda som fanns att göra. Vad skulle jag annars göra? Så, let's fake it. Och ta en drink eller två för mycket. 

 

I slutändan var det en bra resa. I slutändan fick jag också uppmärksamhet av det motsatta könet och i slutändan behövde jag inte säga "fuck you" till någon, för det var ingen som sa något. 

 

Väl hemma kom paniken igen. All alkohol och dåliga rutiner i 5 veckor hade satt sina spår. Jag kunde inte längre ha de kläder jag köpt några veckor tidigare, utan var tvungen att köpa nytt - igen. Men jag bestämde mig för några saker. Jag bestämde mig för att inte väga mig för jag visste att jag inte skulle klara av att se den siffran. I dagsläget jag har alltså inte vägt mig sen i juni. Jag bestämde mig för att äta det som jag klarade av: smoothie till frukost, sallad och quorn till lunch och middag. Och det gick för det mesta bra, om man ska jämföra. Jag föll tillbaka i osunt beteende flera gånger i veckan ändå, men inte alls i samma grad som tidigare. Och långsamt blev de tillfällena färre och färre. I dagsläget händer det kanske bara 1-2 gånger i veckan, vilket är ett stor framsteg från 5 gånger om dagen. 

 

Jag har börjat behandling på Capio i Malmö. Och nu är det bara att se framåt. Jag skulle kunna ha startat en ny blogg för att bara fokusera på det, men jag anser att det förflutna är viktigt att komma ihåg, och även för er som läser detta, att kunna bevittna skillnaden från då och nu. 

 

 

Mamma ringde igår. 
Jag har fått en kallelse till Capio i Malmö den 19 augusti. 

Det känns bra, läskigt, spännande och förjävligt på samma gång.

Givet är iallafall att jag måste vara smal tills dess så att jag inte är fläsket där.
Sen så har man ju lite att bygga upp då när man ska börja käka igen, så man inte redan

är tjock och blir tjockare, utan är smal och kan stabilisera sig någorlunda.
Alla andra är så fina och smala i behandling men jag vet att jag kommer bli jättetjock.

Men det måste göras. Jag måste ta tag i livet, fan.

Uh.

 

Jag har varit på behandling i fyra omgångar: en gång hos Hallands Ätstörningsenhet och tre omgångar hos privat terapeut, men aldrig kommit någon vart för vi har alltid fått avbryta för att jag flyttat till USA och sen till Jönköping.  Jag har insett att jag har hållt på såhär för länge, herregud det är ju för sjuttsingen typ 9 år snart, till och från.... Jag vill bli lycklig och må bra, samtidigt är jag livrädd och förbannad på mig själv för att jag tagit det här beslutet. Jag vill vara lycklig men jag vill fortfarande vara smal... Ingen kommer vilja anställa en tjock programledare liksom. Det krävs av mig att jag är sådär modellsnygg. Men jag kommer aldrig klara av att arbeta om jag mår såhär.

 

 

I vilket fall, jag hoppas och planerar för att få komma till Capio i Malmö i augusti, dagvård så jag samtidigt kan läsa lite distanskurser så inte hela livet pausas. Är det någon som har varit där? Erfarenheter av liknande? Vad ger jag mig in på? Väldigt tacksam för feedback.