bara några dagar kvar

Bara några dagar kvar sen kommer finaste A tillbaka från USA och han ska stanna förbi här på vägen.
ÄNTLIGEN.
Det är härligt med saknad, och ännu härligare när den avbryts för en liten stund. 
 

hopeless

inte spy inte spy inte spy inte spy inte spy inte spy inte spy inte spy inte spy inte spy
 

You're such an asshole

I hope I'll soon forget the color of your eyes
I know you already forgot mine
 

Jävla helvete. Jag kan inte sova och jag sitter här och tänker på sånt jag fan inte ska tänka på. 
Jag blir arg. Jag blir ledsen. Jag hade sådana förhoppningar för 2013. Verkligen. På riktigt. Inte sånt där nyårssnack som alla kör med "det är vårt år nu!". Nej, jag kände det på riktigt. Det var tid att leva. 
 
2012 var ett hemskt år, och ett bra år. Jag hade det "bästa" matåret på länge. Jag var underviktig, visserligen, men jag åt regelbundet och nyttigt och höll allt i schack. Jag var kär. Jag hade planer. Det var säkert 10 år sedan jag hade mått så bra. Och ändå var det samma år som jag förlorade både vänner och släktingar till himlen. Och mina förhoppningar för i år var stora. Vad kunde förstöra det nu? 

Nu skulle jag väl ändå få må bra.
 
Och sen raserades allt. Det värsta är att jag kan inte ens skylla på dig, jag har ingen rätt och du var aldrig medveten om vad ditt beslut skulle leda till. Jag har bara mig själv att slå på fingrarna. Men ibland, i smyg, så tänker jag "fan ta dig", och jag ångrar mig i samma sekund jag inser att jag faktiskt inte menar det.
 Fan ta migJag förstår att du gick din väg. 
Det gör de alla, förr eller senare. 
Och kanske lika bra är det. 
 
 

fucker

 
Jaha. Helg. Själv i lägenheten. 
Det går sådär. Jag hade 3 mål för helgen
1. Äta regelbundet
2. Inte kolla på ex bilder
3. Inte spy
 
Hittills:
1. Har inte ätit regelbundet
2. Har kollat på ex bilder
3. Har inte spytt.
 
Så, 1 av 3 poäng till mig. 
Hoppas på en bättre idag imorgon.
 
Idag har tiden sprungit iväg. Jag tvättade imorse men det ligger fortfarande i påsar. Jag hittade en praktik jag ska söka i USA så satte mig och skulle göra om min hemsida så att jag kan referera till den i ansökan, och när jag trodde att klockan var 3 så var den 21, haha. Min släng av omvänd ADHD kommer sällan fram, men när den kommer, då jävlar. Så har suttit på min obäddade säng hela dagen och har jätteont i ryggen nu och måste bädda och grejer, känner mig allmänt skitlat. Jag har iallafall lyckats distrahera mig majoriteten av dagen, så de där bilderna jag kollade på var faktiskt bara 1 bild och det var typ 5 sekunder och inte lyssnat på hans musik eller något så, vafan, babysteps!
 

Svar på fråga

 
Jag fick en fråga som jag tänkte kanske kunde vara av allmänintresse, så svarar även här.
Hoppas det är okej för personen i fråga som frågade frågan (see what I did there?)
 
Hur är dagvården där? Är alla helt underviktiga? 
Vad väger du o hur lång är du? Kram
 
 
Hej! Jag har fått ett bra intryck av dagvården. Det är ganska övergripande, allt från matträning, gruppterapi, egna samtal med behandlare till skapande verksamhet, vila och mindfulness. Nu har jag ju bara varit där 1v + 1 1/2 v insluss, men hittills har jag ett bra intryck och det har bara blivit bättre för varje dag. 

Alla är trevliga och jag känner att några av tjejerna säkert kommer att finnas kvar som vänner även efter behandlingen. 
 
Nej, alla är inte underviktiga utan det finns allt från undervikt till övervikt. Även alla åldersgrupper är representerade. Det var något jag var förvånad över (både vikt och ålder), för man har någon föreställning att alla ska vara underviktiga 17åringar (ursäkta min fördomar) men så var inte fallet, och det speglar ju faktiskt hur ätstörningar är representerade av demografin i verkligheten. Min oro låg i att komma till behandlingen och vara tjockast och att alla skulle undra vad sjutton jag gjorde där, men alla är jättegoa tjejer och ätstörningar betyder automatiskt inte undervikt. 
 
Jag är 165cm lång och i somras tog jag det stora steget att för första gånger på länge inte väga mig - för att jag vet att jag väger mer nu än jag någonsin har gjort (med tanke på t ex kläder) så att vet min vikt skulle skapa alldeles för mycket ångest. Men jag skulle kunna tänka mig att jag väger mellan 60-65kg, och min normalvikt (innan sjuk) ligger på runt 50. Jag har pendlat i perioder av undervikt och övervikt genom åren. Men jag vet att jag inte har gått upp sen behandlingen börjat, så det känns ju bra iallafall.
 
Funderar du på att börja? Ta steget! Tänk att jag sitter här och säger det efter bara 1v! Tveka inte att höra av dig (eller ni som läser detta!) om du/ni har fler frågor och funderingar. 

All the beautiful things you do

 
Har haft en lite konstig vecka, så har haft svårt att veta vad jag ska skriva så blev mest ingenting alls. 
Jag hade en helt underbar helg förra helgen. På lördagen var vi ute och vandrade i en nationalpark, och på fredagskvällen var vi ute och firade min vän P, och råkade hippsomhapp hänga med bandet som spelade den kvällen som var på europa (och USA)-turné. De var från Venice Beach och vi hade efterfest och grejer. Följde en av killarna till hotellet (läs en av hans briljanta anteckningar ovan) och pratade politik, musik, universum, älskare, drömmar, los angeles, och bara allt sånt där som man älskar att kunna prata med någon om. Blev så sjukt taggad på LA igen så imorgon ska jag sätta mig ner på allvar och sortera upp mina skolval osv. Efter den resan jag gjorde i somras, så är det lätt att känna att hela L.A är ytliga människor som bara vill sprida pengar omkring sig för att få ligg, och man tröttnar något otroligt efter ett tag. Men här satt jag, en sista ljummen septembernatt, på en kudde på golvet, tända ljus, Dylan i högtalarna, hatt på huvudet och  pratade med folk som verkligen var my cup of tea: journalist, musiker, arbetar för mänskliga rättigheter, vill starta veganrestauranger, insatt i politik, down to earth OSVOSVOSV, och bara kände "YES, det finns ju faktiskt den delen av mitt LA också. Älskade Venice Beach.". Jag hade nästan glömt. Så är taggad_brud_89 nu.
 
Så det var en underbar helg. Enda jobbiga var att killen i fråga som jag pratade med, såg ut som någon jag en gång brytt mig otroligt mycket om. Alltså jag skämtar inte, look-a-likes. Min vän som var med, såg när han kom fram och bara direkt "uh uh, this means trouble haha". Jag ba: "ser du vad jag ser?" Ja, det gjorde hon. Och hon har inte ens träffat den han likande, då är man fan lik om man känner igen bara från bild! Många gamla spöken som väckts till liv, och därför fick jag en lite okonventionell uppgift av min behandlare inför helgen: att inte gå in och titta på gamla bilder eller lyssna på den musiken som hör till vår relation. Kan låta enkelt, men det är en utmaning. Jag vill leva i min uppdiktade värld, det är lättare att hantera än hur verkligheten har blivit. Och det hänger ihop med ätstörningen, det var efter honom att raserades igen....
 
Annars är jag ensam hela helgen. Farligt farligt. Höll precis på att få ett sammanbrott nu när jag satt här, ensam, i sägen, en fredagskväll, och drömmer och ett liv jag vill leva men känns som jag inte gör ett skit för att uppnå det. Men egentligen, jag gör ju allt. Jag gör ju allt jag kan, just nu. En sak i taget. Minneslapp till mig själv. 
 
Här får ni något som gör mig glad! En video på mina nyfunna amerikanska vänner! Gissa vem jag hängde med? Hint: han som verkar vara den som har kul, eller en uppmärksamhetsstörning. ;)
Älskar speciellt från 2.20 till slutet!
 

It's not Vegas, but it'll do

 
Igår hade jag en sjukt jobbig dag. Vi skulle äta köpesallad till lunch och jag har då aldrig varit med om att någon äter upp en hel sådan. Seriöst. Och ofta uppgör de nästan hela dagsbehovet för en stillasittande kvinna, så ja - jag hade väldigt svårt att få i mig det där och försöka inse att detärokej. Fick kämpa emot illamåendet och ångesten, men jag satte i mig allt förutom oliverna och en del fetaost. Så blev första måltiden jag inte ätit upp, men tycker ändå att jag gjorde bra. Det var så mycket mat. Idag gick bättre, det var hamburgare så fick vegetariskt alternativ med halloumi och grillad paprika i, och det kändes som en mer normla portion. 
 
Pratade med min behandlare idag också och först sa hon att jag kanske inte skulle få dansa, men nu fick jag grönt ljus! Ska bli så kul att komma igång igen, framför allt eftersom pole aldrig har varit kompensatoriskt för mig, utan endast roligt och uppbyggande - både kroppsligt och psykiskt. Du står där i sport-BH och trosor och måste titta på dig själv flera timmar i veckan, och för varje gång känns det lite bättre, och för varje gång tycker du att din kropp är lite mer fantastisk för det den klarar av att göra på den där stången. Jag hoppas bara att det inte blir för svårt, för det var så länge sen jag dansade och jag nybörjare var full på vardagarna så fick anmäla mig till lätt/mellan. Har så sjukt svaga armar just nu, klarar knappt av 5 armhävningar, hur ska jag då klara en invert? Hoppas att mitt självförtroende inte sjunker i botten... 
 
Min vän är i Vegas nu och jag är såååå avundsjuk. Några amerikanska vänner ska dit imorgon med, men de är ju i Vegas varje helg haha. Men jag och L har städat lägenheten, och imorgon ska vi med några av hans vänner till en nationalpark och vandra, ska bli jättetrevligt - hoppas det inte regnar bara.

Mellis

Åh, idag är jag jobbig. Det var citronkladdkaka till Mellis och jag får verkligen ryck på sånt. 
Jag förstår att jag fortfarande är fast i gamla tankar, men alltså, jag kan liksom inte förstå varför
vi ska sitta och äta gluten och socker när det faktiskt inte är bra för oss som människor. Skulle mycket hellre
äta typ keso och avokado eller något som säkert blir minst eller mer kalorier för att det är näringinte bara en massa skit. Okej, okej, jag är inte dum. Jag förstår att det är för att träna oss på att äta sånt, för i den "normala" världen så äter faktiskt folk godsaker och det kommer jag väl göra någon gång ibland när jag är frisk också. Men det känns bara lite oplanerat som "Mellis", hade varit bättre att vi äter sånt när vi faktiskt ska gå och ta en fika allihopa för att träna på det, för nu fick man ju bara huvudvärk och blodsockerfall ändå. 

Jaja. Be patient with me. 

 

 


life is too short to remove the USB safely

 
I samband med att jag faktiskt försöker bli frisk, så ska jag försöka att inte publicera lika provocerande bilder på bloggen. Jag kan inte lova hur det ser ut på mina dåliga dagar, men jag ska försöka. 
 
Idag skulle jag ha gått på både lunch och mellis (är på insluss) men jag hade helt glömt att jag skulle på lunch, trodde bara det var mellis, så missade det. Hoppas inte de tror att det var medvetet för det var det verkligen inte! Insåg det kvart i tolv och då hade jag annat inbokat så det gick ju inte. Åhhhh. Hoppas jag inte får skit nu. 
 
Inslussen går iallafall helt okej. Igår var det jobbigt för jag höll på att spy upp frukosten samtidigt som vi satt och åt, var tvungen att luta mig bakåt och äta för lutade jag mig lite framåt så vet jag inte var som skulle hänt, haha. Det jobbigaste med att äta där är att jag är en sådan person som plockar upp andras känslor väldigt lätt. Så även om jag kanske skulle klara av att äta en viss grej hemma själv eller i sällskap av någon jag litar på, så blir det otroligt svårt på Capio eftersom jag känner de andras ångest. Helt plötsligt får jag också ångest fastän jag inte hade det innan, osv. Men hittills jag har varit duktig och ätit upp osv även när andra inte gjort det och ingen vill ju vara den som äter mest, men jag är där för min egen skull och jag måste fokusera på det. 
 
 "Gör jag inte precis som de säger, så kan jag ju inte säga sen att det inte fungerade".

Det är nya tider nu.

Hej igen. 
Det har hänt en del sen sist. 
Allt gick ju åt helvete igen i våras. Min hest inför min resa gjorde att jag tappade kontrollen. Jag hetsåt och spydde upp 13 000 kronor på en dryg månad. Gick upp i vikt. Satt och grät för att jag inte ville åka på resan jag sett fram emot i över ett år. Hade 300kr på kontot som skulle räcka i 5 veckor på andra sidan atlanten. Jag fick låna pengar av mina föräldrar, men var i samband med det tvungen att erkänna vart mina sparpengar hade gått till. Och jag kunde inte ha på mig några av mina sommarkläder, utan var tvungen att köpa nya kläder till resan. 
 
Väl på resan försökte jag koppla bort allt, försökte intala mig själv att jag bara skulle ha kul med mina vänner och resen av världen kunde dra åt helvete. Befann mig på klubbar och poolfester bredvid modeller och ville sjunka genom jorden. Aldrig har uttrycket fake it 'til you make it haft större innebörd för mig. Det var det enda som fanns att göra. Vad skulle jag annars göra? Så, let's fake it. Och ta en drink eller två för mycket. 
 
I slutändan var det en bra resa. I slutändan fick jag också uppmärksamhet av det motsatta könet och i slutändan behövde jag inte säga "fuck you" till någon, för det var ingen som sa något. 
 
Väl hemma kom paniken igen. All alkohol och dåliga rutiner i 5 veckor hade satt sina spår. Jag kunde inte längre ha de kläder jag köpt några veckor tidigare, utan var tvungen att köpa nytt - igen. Men jag bestämde mig för några saker. Jag bestämde mig för att inte väga mig för jag visste att jag inte skulle klara av att se den siffran. I dagsläget jag har alltså inte vägt mig sen i juni. Jag bestämde mig för att äta det som jag klarade av: smoothie till frukost, sallad och quorn till lunch och middag. Och det gick för det mesta bra, om man ska jämföra. Jag föll tillbaka i osunt beteende flera gånger i veckan ändå, men inte alls i samma grad som tidigare. Och långsamt blev de tillfällena färre och färre. I dagsläget händer det kanske bara 1-2 gånger i veckan, vilket är ett stor framsteg från 5 gånger om dagen. 
 
Jag har börjat behandling på Capio i Malmö. Och nu är det bara att se framåt. Jag skulle kunna ha startat en ny blogg för att bara fokusera på det, men jag anser att det förflutna är viktigt att komma ihåg, och även för er som läser detta, att kunna bevittna skillnaden från då och nu. 
 
"Det är nu du bestämmer dig. Antingen väljer du din ätstörning eller så väljer du att bli frisk.
Det finns inga andra val."
 

RSS 2.0