sistersoldier

Jag, min mamma och läkaren (dock inte min behandlare) har
kommit överrens om min målvikt, där jag får ligga kvar.
47kg. I can live with that.
Det låter bra.

Köpt nya jeans, får inte på mig dom nu, but in time.
Dom är helt galet snygga! Ripped och skinny.
Även köpt 3 par skor. Me likey.

Behandlare: Jag vill att du ska börja äta kolhydrater.
Jag: Jag kan inte.
Behandlare: En potatis i veckan?
Jag: Nej. Det går inte.
Behandlare: Men du kan väl prova? Det skulle vara ett sånt framsteg. Och en potatis gör dig inte tjock.
Jag: Jag är redan tjock.
Behandlare: Hur känner du inför att prova en potatis?
Jag: Jag vet inte. Jag vet inte om jag kan. Om jag vågar.
Behandlare: Jag förstår det.
Jag: Mm....Asså... Nej... Det går inte. Jag kan inte. Jag vill inte.
Behandlare: Det är ju bara en potatis.
Jag: Det är en potatis för mycket.

Det känns verkligen jättenormalt att sitta i 10 min och diskutera
ifall jag ska äta en potatis i veckan eller inte.
Allt jag tänker på är kalorier, träning, fett, tjock, perfektion.
Vad tänker normala människor på hela dagen? Jag minns inte.