sistersoldier

Jävla helvete. Jag kan inte sova och jag sitter här och tänker på sånt jag fan inte ska tänka på. 

Jag blir arg. Jag blir ledsen. Jag hade sådana förhoppningar för 2013. Verkligen. På riktigt. Inte sånt där nyårssnack som alla kör med "det är vårt år nu!". Nej, jag kände det på riktigt. Det var tid att leva. 

 

2012 var ett hemskt år, och ett bra år. Jag hade det "bästa" matåret på länge. Jag var underviktig, visserligen, men jag åt regelbundet och nyttigt och höll allt i schack. Jag var kär. Jag hade planer. Det var säkert 10 år sedan jag hade mått så bra. Och ändå var det samma år som jag förlorade både vänner och släktingar till himlen. Och mina förhoppningar för i år var stora. Vad kunde förstöra det nu? 

Nu skulle jag väl ändå få må bra.

 

Och sen raserades allt. Det värsta är att jag kan inte ens skylla på dig, jag har ingen rätt och du var aldrig medveten om vad ditt beslut skulle leda till. Jag har bara mig själv att slå på fingrarna. Men ibland, i smyg, så tänker jag "fan ta dig", och jag ångrar mig i samma sekund jag inser att jag faktiskt inte menar det.

 Fan ta mig. Jag förstår att du gick din väg. 

Det gör de alla, förr eller senare. 

Och kanske lika bra är det.