sistersoldier

Ja, jag hänger fortarande i. Har inte skrivit på nästan hela min behandlingstid av den enkla anledningen

att det inte fanns någon kraft till det. Jag tar som vanligt gärna emot frågor och försöker svara. 

 

Jag har varit drygt 17 veckor på Capio Anorexi Center i Malmö. Fantastiskt ställe! Rekommenderar 

det med hela mitt hjärta. Verkligen. Underbara medpatienter.

Jag hade min sista utsluss-dag i fredags, och nu är det månag och jag sitter här alltså själv.

Behandlingen har gått bra, och jag ska slussas vidare till öppenvården. Jag ser framåt. Eller ja, gjorde.

Jag har en onödigt "bråk" igår, som resulterade i att jag matvägrade. Den matvägran har följt med tills idag

och jag har inte ätit något. Det har gått till den punkten att jag vågar inte. Ätstörningen stryker mitt hår och jag 

vågar inte trotsa. Den är den fluffig nallebjörn att krama om, och jag vågar inte stå emot när den fäller ut

klor och ögonen lyser röda. Jag vågar inte. Och jag vill inte förstöra. 

Det här är livsfarligt. Jag blir så arg på mig själv. Jag vet att jag måste äta, jag vill inte förstöra behandlingen så här tidigt när det har gått så bra. Men samtidigt så har jag fått tillbaka tryggheten hos ätstörningen jag inte känt av på ett halvår. Jag har passerat hungerstadiet. Jag är hemma. Jag är nöjd. 

Fastän jag vet att det är ätstörningen som talar.

 

Helvete att det ska vara så svårt.

Jag hoppas att nästa inlägg är annorlunda. Jag brukar vara duktigare än såhär. 

 

ja, alltså. jag och läkaren drar fan inte jämnt. jag skulle få tabletter mot ångest och för att sova - harmlösa Theralen kom jag överens om med en behandlare. men när vi går in till läkaren vill hon sätta mig på antidepressiva? det är väl för sjuttsingen en HELT annan sak? jag har sagt att jag inte vill ta antidepp igen, jag har ingen bra erfarenhet av det och dessutom är jag inte deprimerad.

"vad är du rädd för? biverkingarna?"
"ja, bland annat."

"ja, men då får du väl fortsätta att ha det som du har det då!" 

eh. jaha. okej. 

fick min vilja igenom till slut, men blev faktiskt riktigt ledsen på henne. hoppas att det går bättre i framtiden, vet att andra tjejer är nöjda med henne men vet också de som tycker som mig, att hon är lite av en kärring. man får väl helt enkelt bilda sig en egen uppfattning haha! 

 

idag slutade en av mina favvosar på behandlingen. kommer bli tomt utan den glädjespridaren! ta hand om dig och lycka till, du klarar så mycket mer än du tror. the best is yet to come. 

 

Tänkte berätta lite kort om en dröm jag hade när jag somnade på behandlingen i förrgår. 

Det var jättekonstigt. Jag var drömde att jag låg precis där jag låg, och att alla satt där dom satt i verkligheten osv. Sedan drömde jag att vi satte upp en tavla där det stod alls vikt. Vad bra, tänkte jag. Sedan satte vi även upp en tavla där det stod exakta kalorier i alla måltider i äter där. Ännu bättre, tänkte jag. Sedan hade det luktat konstigt i lokalen hela dagen, så drömde att den här lukten satt kvar och att vår läkare kom ner till dagrummet och gick runt och luktade på alla, en efter en. Och alla blev arga: "vad fan luktar du på mig för? jag luktar inte illa!" Sen stack en behandlare in huvudet i dagrummet och sa "nu är det lunch" och jag sätter mig upp och undrar vart läkaren tog vägen. Och tavlorna? Dom hängde ju där nyss. Var rätt förvirrad ett tag om jag får säga det själv. Lustigt sånt där.

 Fick lite mer frågor efter inlägget om hur det går till på Capio som jag tänkte att jag skulle svara på här. 
Såg att det var några veckor sen jag fick frågorna, så hoppas att du som skrev hittar tillbaka hit trots mitt lilla uppehåll! Och om det är någon mer som undrar, alltså bara fråga på. Jag försöker svara på allt jag kan utan att avslöja för mycket med tanke på sekretess och sånt, men det känns så viktigt på något sätt att uppmuntra andra som är i behandlingstankar att ta steget! Så fråga!

 

Först - vad kul att du ska börja på Capio i Malmö! Välkommen! Vi är ett härligt gäng om jag får säga det själv, idag höll vi på att dö av skratt under en diskussion - så allla dagarna är inte inrutade och tråkiga, vi hittar humor i det mesta och det känns jätteviktigt. 

 

Capio har plats för ca 16 patienter på en gång, och just nu tror jag att vi ligger där någonstans. Det är två som slutar denna veckan och så kommer det ju nya på insluss hela tiden, så det brukar vara en "jämn ström" om man säger, och ungefär samma antal hela tiden. 

 

Just nu är det bara tjejer men vet att de har killar ibland också. 

 

Upplägget är så att alla äter samma sak. De som är underviktiga är ordinerade juice och mjölk och i vissa fall näringsdryck - eftersom jag inte är underviktig själv så vet jag inte riktigt hur det bestäms kring det. Sedan planerar man veckan i grupp - vi är indelade i Grupp 1 och Grupp 2 när vi har vecko/helgplanering och vecko/helgutvärdering på måndag, onsdag och fredagar.

Så på måndagar  bestämmer man vilket mål man ska ha för veckan, t ex "Äta regelbundet" och sedan en strategi för att hålla det, t ex "Sätt matalarm på telefonen", och sedan även vad man ska göra för sitt välbefinnande, t ex "Gå på promenad", "Träffa vänner" eller "Vila". 

När det gäller matschema här då så utgår behandlingen ifrån att maten ska vara regelbunden och fullvärdig, ett uttryck vi har ganska kul eftersom det upprepas konstant, men väldigt viktigt. Så då ska man alltså själv (eller med stöd av behandlare/grupp om det behövs) planera sin middag som ska ätas ca kl 18 varje dag, samt mellis kl 21.00 varje dag. Man får papper på vad dessa måltider ungefär ska bestå av. Sedan är våra behandlare väldigt bra, de är inte stenhårda utan förstår att i början kanske det viktigaste är att få in rutinen att äta regelbundet, och då kan man fortfarande hålla sig till sin "säkra" mat. Personligen tycker jag det är bra att vi får välja själva vad vi ska äta två mål om dagen, för då måste man faktiskt utmana sig själv hemma, som man måste göra vid varje måltid efter behandlingen. Så jag ser det som bra övning och det behöver inte vara perfekt och ingen blir arg om det inte alltid går så länge de ser att du försöker och att du utvecklas för varje vecka.

 

Så sammanfattningsvis om måltider så äter vi alltså frukost, lunch o mellis tillsammans och alla äter samma förutom om man har tillägg av juice/mjölk/ND, och middag och kvällsmellis planerar man själv. 

 

 

Hej igen alla. 

Det var någon vecka sedan jag skrev nu, av den enkla anledningen att jag inte har haft kraft. 
Förra veckan blev förjävlig med två återfall och en hel helg som spenderades i sängen, tror jag lyfte på ändan max 3 gånger. Men har tagit nya tag denna veckan och det är bara att kämpa vidare. 

 

Fick reslutatet av en screening vi gör på behandlingen, den kändes ju inte lite deprimerande. 
Den visade vart normalbefolkningen ligger i olika kategorier så som självkärlek, självhat, spontanitet, ta hand om sig själv, osv osv. Den visade även var en "genomsnittlig" patient med bulimi ligger på den skalan. 

Jag kan säga såhär, att så många gånger man har tänkt att "ska jag verkligen vara här, jag tar upp någon annans plats, jag är inte tillräckligt sjuk" så fick jag en annan bild nu. Min behandlare sa att det var väldigt bra underlag för henne, eftersom jag oftast är väldigt glad och frammåt så är det inte så lätt att se det jag bär inom mig. Men hade högsta värdet på nästan allt åt det negativa hållet, så hon sa att jag definitivt skulle befinna mig på behandlingen och inte tvivla på det. Och konstigt nog kändes det skönt.

Bara några dagar kvar sen kommer finaste A tillbaka från USA och han ska stanna förbi här på vägen.

ÄNTLIGEN.

Det är härligt med saknad, och ännu härligare när den avbryts för en liten stund. 

 

inte spy inte spy inte spy inte spy inte spy inte spy inte spy inte spy inte spy inte spy

 

Jävla helvete. Jag kan inte sova och jag sitter här och tänker på sånt jag fan inte ska tänka på. 

Jag blir arg. Jag blir ledsen. Jag hade sådana förhoppningar för 2013. Verkligen. På riktigt. Inte sånt där nyårssnack som alla kör med "det är vårt år nu!". Nej, jag kände det på riktigt. Det var tid att leva. 

 

2012 var ett hemskt år, och ett bra år. Jag hade det "bästa" matåret på länge. Jag var underviktig, visserligen, men jag åt regelbundet och nyttigt och höll allt i schack. Jag var kär. Jag hade planer. Det var säkert 10 år sedan jag hade mått så bra. Och ändå var det samma år som jag förlorade både vänner och släktingar till himlen. Och mina förhoppningar för i år var stora. Vad kunde förstöra det nu? 

Nu skulle jag väl ändå få må bra.

 

Och sen raserades allt. Det värsta är att jag kan inte ens skylla på dig, jag har ingen rätt och du var aldrig medveten om vad ditt beslut skulle leda till. Jag har bara mig själv att slå på fingrarna. Men ibland, i smyg, så tänker jag "fan ta dig", och jag ångrar mig i samma sekund jag inser att jag faktiskt inte menar det.

 Fan ta mig. Jag förstår att du gick din väg. 

Det gör de alla, förr eller senare. 

Och kanske lika bra är det. 

 

 

 

Jaha. Helg. Själv i lägenheten. 

Det går sådär. Jag hade 3 mål för helgen

1. Äta regelbundet

2. Inte kolla på ex bilder

3. Inte spy

 

Hittills:

1. Har inte ätit regelbundet

2. Har kollat på ex bilder

3. Har inte spytt.

 

Så, 1 av 3 poäng till mig. 
Hoppas på en bättre idag imorgon.

 

Idag har tiden sprungit iväg. Jag tvättade imorse men det ligger fortfarande i påsar. Jag hittade en praktik jag ska söka i USA så satte mig och skulle göra om min hemsida så att jag kan referera till den i ansökan, och när jag trodde att klockan var 3 så var den 21, haha. Min släng av omvänd ADHD kommer sällan fram, men när den kommer, då jävlar. Så har suttit på min obäddade säng hela dagen och har jätteont i ryggen nu och måste bädda och grejer, känner mig allmänt skitlat. Jag har iallafall lyckats distrahera mig majoriteten av dagen, så de där bilderna jag kollade på var faktiskt bara 1 bild och det var typ 5 sekunder och inte lyssnat på hans musik eller något så, vafan, babysteps!

 

 

Har haft en lite konstig vecka, så har haft svårt att veta vad jag ska skriva så blev mest ingenting alls. 

Jag hade en helt underbar helg förra helgen. På lördagen var vi ute och vandrade i en nationalpark, och på fredagskvällen var vi ute och firade min vän P, och råkade hippsomhapp hänga med bandet som spelade den kvällen som var på europa (och USA)-turné. De var från Venice Beach och vi hade efterfest och grejer. Följde en av killarna till hotellet (läs en av hans briljanta anteckningar ovan) och pratade politik, musik, universum, älskare, drömmar, los angeles, och bara allt sånt där som man älskar att kunna prata med någon om. Blev så sjukt taggad på LA igen så imorgon ska jag sätta mig ner på allvar och sortera upp mina skolval osv. Efter den resan jag gjorde i somras, så är det lätt att känna att hela L.A är ytliga människor som bara vill sprida pengar omkring sig för att få ligg, och man tröttnar något otroligt efter ett tag. Men här satt jag, en sista ljummen septembernatt, på en kudde på golvet, tända ljus, Dylan i högtalarna, hatt på huvudet och  pratade med folk som verkligen var my cup of tea: journalist, musiker, arbetar för mänskliga rättigheter, vill starta veganrestauranger, insatt i politik, down to earth OSVOSVOSV, och bara kände "YES, det finns ju faktiskt den delen av mitt LA också. Älskade Venice Beach.". Jag hade nästan glömt. Så är taggad_brud_89 nu.

 

Så det var en underbar helg. Enda jobbiga var att killen i fråga som jag pratade med, såg ut som någon jag en gång brytt mig otroligt mycket om. Alltså jag skämtar inte, look-a-likes. Min vän som var med, såg när han kom fram och bara direkt "uh uh, this means trouble haha". Jag ba: "ser du vad jag ser?" Ja, det gjorde hon. Och hon har inte ens träffat den han likande, då är man fan lik om man känner igen bara från bild! Många gamla spöken som väckts till liv, och därför fick jag en lite okonventionell uppgift av min behandlare inför helgen: att inte gå in och titta på gamla bilder eller lyssna på den musiken som hör till vår relation. Kan låta enkelt, men det är en utmaning. Jag vill leva i min uppdiktade värld, det är lättare att hantera än hur verkligheten har blivit. Och det hänger ihop med ätstörningen, det var efter honom att raserades igen....

 

Annars är jag ensam hela helgen. Farligt farligt. Höll precis på att få ett sammanbrott nu när jag satt här, ensam, i sägen, en fredagskväll, och drömmer och ett liv jag vill leva men känns som jag inte gör ett skit för att uppnå det. Men egentligen, jag gör ju allt. Jag gör ju allt jag kan, just nu. En sak i taget. Minneslapp till mig själv. 

 

Här får ni något som gör mig glad! En video på mina nyfunna amerikanska vänner! Gissa vem jag hängde med? Hint: han som verkar vara den som har kul, eller en uppmärksamhetsstörning. ;)

Igår hade jag en sjukt jobbig dag. Vi skulle äta köpesallad till lunch och jag har då aldrig varit med om att någon äter upp en hel sådan. Seriöst. Och ofta uppgör de nästan hela dagsbehovet för en stillasittande kvinna, så ja - jag hade väldigt svårt att få i mig det där och försöka inse att detärokej. Fick kämpa emot illamåendet och ångesten, men jag satte i mig allt förutom oliverna och en del fetaost. Så blev första måltiden jag inte ätit upp, men tycker ändå att jag gjorde bra. Det var så mycket mat. Idag gick bättre, det var hamburgare så fick vegetariskt alternativ med halloumi och grillad paprika i, och det kändes som en mer normla portion. 

 

Pratade med min behandlare idag också och först sa hon att jag kanske inte skulle få dansa, men nu fick jag grönt ljus! Ska bli så kul att komma igång igen, framför allt eftersom pole aldrig har varit kompensatoriskt för mig, utan endast roligt och uppbyggande - både kroppsligt och psykiskt. Du står där i sport-BH och trosor och måste titta på dig själv flera timmar i veckan, och för varje gång känns det lite bättre, och för varje gång tycker du att din kropp är lite mer fantastisk för det den klarar av att göra på den där stången. Jag hoppas bara att det inte blir för svårt, för det var så länge sen jag dansade och jag nybörjare var full på vardagarna så fick anmäla mig till lätt/mellan. Har så sjukt svaga armar just nu, klarar knappt av 5 armhävningar, hur ska jag då klara en invert? Hoppas att mitt självförtroende inte sjunker i botten... 

 

Min vän är i Vegas nu och jag är såååå avundsjuk. Några amerikanska vänner ska dit imorgon med, men de är ju i Vegas varje helg haha. Men jag och L har städat lägenheten, och imorgon ska vi med några av hans vänner till en nationalpark och vandra, ska bli jättetrevligt - hoppas det inte regnar bara.

Åh, idag är jag jobbig. Det var citronkladdkaka till Mellis och jag får verkligen ryck på sånt. 

Jag förstår att jag fortfarande är fast i gamla tankar, men alltså, jag kan liksom inte förstå varför

vi ska sitta och äta gluten och socker när det faktiskt inte är bra för oss som människor. Skulle mycket hellre

äta typ keso och avokado eller något som säkert blir minst eller mer kalorier för att det är näring, inte bara en massa skit. Okej, okej, jag är inte dum. Jag förstår att det är för att träna oss på att äta sånt, för i den "normala" världen så äter faktiskt folk godsaker och det kommer jag väl göra någon gång ibland när jag är frisk också. Men det känns bara lite oplanerat som "Mellis", hade varit bättre att vi äter sånt när vi faktiskt ska gå och ta en fika allihopa för att träna på det, för nu fick man ju bara huvudvärk och blodsockerfall ändå. 

Jaja. Be patient with me. 

 

 

 

Hej igen. 

Det har hänt en del sen sist. 

Allt gick ju åt helvete igen i våras. Min hest inför min resa gjorde att jag tappade kontrollen. Jag hetsåt och spydde upp 13 000 kronor på en dryg månad. Gick upp i vikt. Satt och grät för att jag inte ville åka på resan jag sett fram emot i över ett år. Hade 300kr på kontot som skulle räcka i 5 veckor på andra sidan atlanten. Jag fick låna pengar av mina föräldrar, men var i samband med det tvungen att erkänna vart mina sparpengar hade gått till. Och jag kunde inte ha på mig några av mina sommarkläder, utan var tvungen att köpa nya kläder till resan. 

 

Väl på resan försökte jag koppla bort allt, försökte intala mig själv att jag bara skulle ha kul med mina vänner och resen av världen kunde dra åt helvete. Befann mig på klubbar och poolfester bredvid modeller och ville sjunka genom jorden. Aldrig har uttrycket fake it 'til you make it haft större innebörd för mig. Det var det enda som fanns att göra. Vad skulle jag annars göra? Så, let's fake it. Och ta en drink eller två för mycket. 

 

I slutändan var det en bra resa. I slutändan fick jag också uppmärksamhet av det motsatta könet och i slutändan behövde jag inte säga "fuck you" till någon, för det var ingen som sa något. 

 

Väl hemma kom paniken igen. All alkohol och dåliga rutiner i 5 veckor hade satt sina spår. Jag kunde inte längre ha de kläder jag köpt några veckor tidigare, utan var tvungen att köpa nytt - igen. Men jag bestämde mig för några saker. Jag bestämde mig för att inte väga mig för jag visste att jag inte skulle klara av att se den siffran. I dagsläget jag har alltså inte vägt mig sen i juni. Jag bestämde mig för att äta det som jag klarade av: smoothie till frukost, sallad och quorn till lunch och middag. Och det gick för det mesta bra, om man ska jämföra. Jag föll tillbaka i osunt beteende flera gånger i veckan ändå, men inte alls i samma grad som tidigare. Och långsamt blev de tillfällena färre och färre. I dagsläget händer det kanske bara 1-2 gånger i veckan, vilket är ett stor framsteg från 5 gånger om dagen. 

 

Jag har börjat behandling på Capio i Malmö. Och nu är det bara att se framåt. Jag skulle kunna ha startat en ny blogg för att bara fokusera på det, men jag anser att det förflutna är viktigt att komma ihåg, och även för er som läser detta, att kunna bevittna skillnaden från då och nu. 

 

 

Lämnat in mitt examensarbete idag.
Kände för att fira. 
Så här sitter jag och dricker Jäger mitt på en måndag.

Ska ner till Lund nu och supa. Bete mig som 17 igen, woho.

Sen blir det att äta upp mina shakes resten av månaden. 

This is the last fun we'll have.

Nu sitter de och äter pannkakor. Med glass och sylt.

Fy fan vad gott.

Jag ligger på soffan och kollar på Betnér. Ska äta mig soppa efter att de har ätit, men vill

inte sitta med vid bordet. Det gör bara saken värre och jag borde vänja mig vid att

hålla mig undan vid måltider. Imorgon åker jag till Lund och jag har med mig äpplen och bars.

Det kommer bli lite för mycket kalorier där nere men hoppas ändå hålla mig någorlunda inom rimliga gränser.

Sen blir det att drick mina shakes till jag inte har några kvar. Ska försöka att inte köpa något annat.

Har ändå inga pengar. 

Det är min sista chans att svälta. Att känna ruset. Att känna känslan.

I höst ska jag bli frisk. Det är läskigt men det är bra. 
Det är min tur att må bra.

Så vi kan väl ha en sista romans, jag och svälten. 

I sommar är det du och jag.

Nu ska dom göra pannkakor och veggieburgare och saker här.

Fy i helvete vad gott. Älskar pannkakor.

Men nej. Jag sitter och smuttar på min Naturdiet.

Ska hålla mig, ska göra detta. När jag står i bikini i Vegas så kommer jag vara glad att jag inte

åt några pannakakor. Måste vara stark. Måste göra detta.

Vad fan håller jag på med? Jag åt en sallad till lunch och sen fick jag för mig att jag skulle köpa med mig grejer upp till skolan medan jag väntade på att allt skulle exporteras... En ostfralla och Naturgodis. Helvete.

Inget mera godis eller Naturgodis. Måste sluta äta socker. Nästa helg när jag får unna mig 1 grej så får det isåfall vara popcorn. INGET SOCKER. För i helvete. 

 

Jag blir arg på mig själv. Jag vill bara vara smal igen. Jag vill vara sjuk igen. Jag är inte tillräckligt sjuk just nu. Jag vill vara inne i den sjuka världen och slippa tänka på något annat än siffror som blir lägre, ben som känns mer och mer och ruset av hunger. Helvete.

 

Okej. Det bästa jag kan göra nu är att börja om. Ta mig i kragen. Inte hetsa, inte äta något mer tills imorgon, då får jag äta äpplet på dagen och sen soppa eller shake på kvällen. Inget annat. En dag i taget, börja om. Det är inte helt kört, jag borde väl ändå ha behållt något av viktminskningen?

Fan annars vet jag inte vad jag gör.

Helvete.

Sen förra söndagen har jag alltså gått ner 2,2 kg när jag levt på ca 200 kcal om dagen och tränat/promenad.
ÅH, det går för långsamt! Men måste tänka att 2 kg i veckan blir tillslut 10 kg... vecka efter vecka, dag efter dag..

Kanske kan jag väga 55kg på Valborg, sen 54 i slutet på nästa vecka. 52 därefter, då hinner jag ju väga ca 49 till skolavslutningen och sen har jag 2 veckor på mig till innan jag åker till USA att komma ner till 47. Det kan gå. Det måste gå. 

Dagens plan: 
Sockerfri redbull

Loka

En liten sallad

Cola Light

 

 

MAT
Kaffe med mandelmjölk 

1 sockerfri redbull 

1 cappucino med laktosfri mjölk

Fruktsallad

Naturgodis

 

 

När vi handlade frukten, så skulle jag passa på att köpa mera mandelmjölk

och Viktväktarna Grönsakssoppa (sååååå god och bara 110kcal). 

Min vän skakade på huvudet, strök med fingret undet ViktVäktar-loggan,

och sa: "Ge dig inte in i det där". 

Åh, jag mår så sjukt jävla illa idag. 

Vill bara spy men finns inget att spy upp.

 Hoppas det försvinner när jag sitter på bussn, uuuuuuuhh.

 

Igår hade jag tänkt somna tidigt men det gick inte. Vaknade redan vid 6 också... 

Ska snart göra mig iordning för att åka till göteborg för dagen.

ska bli skönt att bara få sitta och lyssna på musik på vägen dit. 

 

Dagens plan:

Citronvatten 

Loka

Cappucino med sojamjölk (fika med vän)

Val: Naurdiet eller 1-2 små äpplen

 

Blir troligtvis ingen träning för kommer hem sent, men kanske en kvällspromenad!

 

2 koppar kaffe med mandelmjölk

1 sockerfri redbull

1 pet citronvatten

1 viktväktarna grönsaksoppa

1,5h promenad

 

Mamma ringde igår. 
Jag har fått en kallelse till Capio i Malmö den 19 augusti. 

Det känns bra, läskigt, spännande och förjävligt på samma gång.

Givet är iallafall att jag måste vara smal tills dess så att jag inte är fläsket där.
Sen så har man ju lite att bygga upp då när man ska börja käka igen, så man inte redan

är tjock och blir tjockare, utan är smal och kan stabilisera sig någorlunda.
Alla andra är så fina och smala i behandling men jag vet att jag kommer bli jättetjock.

Men det måste göras. Jag måste ta tag i livet, fan.

Uh.